Som du vet har jag kämpat hela mitt liv.. Du vet vad jag gått egenom, för du är den enda som jag berättat det för. Jag har vart nära på att ge upp två gånger innan. Men så hände det en till gång.. Jag ville så gärna slippa allt, bara komma bort härifrån. Allt skulle bli så jävla underbart.

Du fick mig att känna lyckan. Trots att jag sabbade det, men jag fick ändå känna lyckan. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Jag kommer ihåg en del ifrån min barndom, men inte så jätte mycket. Vissa delar har jag glömt helt, blir jätte förvånad när mamma berättat saker och ting som jag inte hade en aning om.

Men iallafall, jag litar på dig mer än 110% det går inte att beskriva. Du fick mig att vilja gå upp på morgonen, du fick mig att orka kämpa, du fick mig att må bättre, du fick mig att le. Du sa att jag var vacker, du fick mig att skina upp som en sol. Du gjorde allt så himla mycket bättre för mig. Jag kände mig trygg och bekväm hos dig. Jag kände mig hemma helt enkelt. Utan dig är jag ingenting. Du var mitt liv, du var mitt hjärta, du var min älskling.. Men nu.. vad är du nu? Jag vet inte ens om jag kan kalla dig för vän. Du sa själv att vi skulle vara vänner, men det verkar fan inte så. Det gör mig så jävla ledsen, måste vi sluta snacka bara sådär? Jag har öppnat mig så jävla mycket för dig. Jag behöver dig i mitt liv, du är en stor del av mitt liv.

Jag orkar inte med något längre.. jag är så jävla trött på allt.. Jag har faktiskt funderat en hel del på att hoppa av gymnasiet. Även att flytta härifrån, så jag slipper tänka på detta. Komma bort ifrån verkligheten eller ifrån orust/uddevalla.. Orkar inte med att alla vet allt om alla. Men så är det väl i en håla. Så varför inte bara säga som det är och inte låtsas som ingenting.

Jag klarar inte av det. Jag orkar inte kämpa mer.. det har jag sagt ett litet tag, men alltså seriöst, jag är så jävla seriös med detta. Det finns saker som jag aldrig berättat för dig. Som jag har vart så nära på att säga men aldrig vågat. Jag vet inte om du vill höra den grejen, men kan säga att det var sjukt nära. Som den gången du ringde upp och sa att du skulle ringa till polisen.. förstår du då vart jag vill komma? Så var det för mig redan i somras.. men jag kunde inte med och säga något. Men sedan gjorde jag dig en tjänst. Men jag ska göra dig en ännu större tjänst. Du ska få slippa mig, eftersom du inte verkar vela ha med mig att göra endå.

Denna gången ska det verkligen ske också. Jag ska verkligen bevisa det. Jag vågar, jag skulle klara av det. Och du skulle vara en av anledningarna till det. Hoppas du förstår hur jävla allvarligt detta är. Jag fattar inte varför du behandlar mig som luft, jag har inte gjort dig något. Du är inte den du var och jag saknar den personen. Jag vill att du ska behandla mig som jag behandlar dig. Och jag gör verkligen inte såhär emot dig. Jag kommer antagligen gråta inatt, jag kommer inte orka.. Jag hoppas att jag slipper se dig imorgon. För annars vet jag inte vad jag gör :(.

Inatt eller natten till idag då.. Så drömde jag om hur det skulle bli.. om jag lämnade alla. Att allt blev ännu värre än vad det var. Det hemskaste var att du inte brydde dig ett skit. Det värsta var att den kändes så jäkla verklig. Men när jag vaknade så märkte jag att jag grät :/. Usch det är förjävligt detta! Snälla prata med mig, jag behöver dig verkligen just nu.



Långt, långt bort blir det.