En gång i tiden var jag så kär, så himla kär att jag glömde av alla andra i min omgivning. Men jag har sådana underbara vänner som förlåter och går vidare. På den tiden jag var kär, så flög jag verkligen på dessa rosa mjuka moln. Du fick mig alltid att le. Vi grät i varandras armar. Jag kände mig trygg hos dig samtidigt som jag inte visste vad jag höll på med. Jag begick ett misstag och tack vare det har jag lärt mig av det. Skulle aldrig falla mig in att göra om det.

Tack för alla underbara stunder jag fick dela med dig. Men nu.. allt är annorlunda men jag kommer ihåg när du fick mitt hjärta att slå ett extra slag, när du fick mig att bli nervös. Första gången jag var hemma hos dig, våran första kyss allt det där..  Men nu känns det bra att prata med dig, det är mer än ett årsedan det tog slut vi har båda gått vidare. (y). Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, eftersom jag alltid kunde prata med dig om olika grejer. Och det kändes så bra. Du gjorde allt bättre. Jag önskar att jag fortfarande kunde prata med dig på samma sätt :/